Vale, vale

Begravningen var fin. Mamma och jag, som knappt någonsin gråter, var nog bland de som fällde flest tårar av alla. Att se Hedvig söndergråten två rader fram, utan Bim, gjorde inte att man blev mindre berörd. Jag har hejdat mig flera gånger från att säga "David och Bim", det är ovant. Jag tror att det är få människor som förstår hur stor plats hon har hos oss. Alla säger väl alltid "Varför hon?", eller "Det var en av människorna jag tyckte om mest", men jag menar det verkligen när jag säger det om kloka, levnadsglada, humorfyllda och generösa Bim. Det är nog många som håller med mig. Jag har bara varit på ett ordentligt bröllop i mitt liv, och en begravning. Båda var i Täby Kyrka, båda hade samma huvudperson. Tiden går snabbt. Allt förändras på ett ögonblick.