Vale, vale

Det är den elfte mars. M-11. Sju år efter terrorattentaten mot Madrids pendeltåg. Jag kommer ihåg ett litet fragment ur en svensk nyhetssändning från den dagen, med människor vandrandes på rälsen. Kom ihåg att det kändes lika långt bort som en annan kontinent, avlägset. Jag ska inte säga att det är konstigt att jag tyckte det, 2004 är inte sedan, men jag själv var inte äldre än tio år. Jag ska inte heller säga att jag inte har tänkt på det innan, det var ganska starkt att gå upp i minnesskogen där varje träd representerar en död människa (bilden nedan), men på något sätt blev det så mycket starkare idag.

Jag har varit inne och kollat på bilder, och blivit skrämd av hur bra jag kände igen tågen. De är av samma modell som tågen hem till mig, någonting ganska ovanligt eftersom varje linje brukar ha sin egen tågsort. Jag kollade vidare, och tre av de fyra tågen var av linje C-1, den linje som då gick till Alcobendas. Två av dem hade det som destination.

192 dog i Madrid, fler än 1500 skadades. I London året därpå dog 52. Det reagerade vi starkare på, där fanns det man kände till, det var närmare. Madrid var mindre populärt. Det nämns inte ofta längre, tiden går, monumenten vilar tyst som en påminnelse. Det är hemskt hur allt ska behöva bedömas utifrån en själv för att få ett värde, men jag antar att de skulle vara omöjligt att hantera alla katastrofer annars.Just nu dör över 1000 människor på Japans östkust efter tsunamin.

Man behöver hitta en kontext för att förstå omfattningen av någonting man inte har upplevt själv, man behöver ett sammanhang, en historia. Den här sången, ovan på spanska, nedan ett försök till översättning av mig, som sjungs i videon nedan gör just det. Det kanske är därför jag plötsligt kunde bli så rörd.

Om jag skulle ha varit snyggare och lite smartare, om jag skulle ha varit mer speciell, som de i tidningarna, så skulle jag ha haft modet att korsa vagnen och fråga vem du är.

Du sätter dig mitt emot mig och kan inte ana att jag har på mig min finaste kjol för din skull, och när du gäspar mot rutan översvämmas mina ögon.

Plötsligt kollar du på mig, jag ser dig och suckar, jag stänger ögonen och du försvinner ur blicken, jag kan knappt andas, jag gör mig liten och börjar skaka.

Och så passerar dagarna från måndag till fredag, såsom svalorna i Bécquers dikt, från station till station, runt dig och mig kommer och går tystnaden.

Plötsligt kollar du på mig, jag ser dig och suckar, jag stänger ögonen och du vänder bort blicken, jag kan knappt andas, jag gör mig liten och börjar skaka.

Men då händer det, mina läppar vaknar, de stammar fram ditt namn, jag antar att du tänker ”vilken knäpp tjej”, och jag vill bara dö.

Men tiden stannar, du närmar dig samtidigt som du säger att ”jag känner dig inte än, men jag saknar dig redan, varje morgon väljer jag bort snabbtåget och tar det här”.

Och vi är redan på väg, mitt liv har förändrats, den här speciella dagen den elfte mars, du tar min hand, vi kommer in i en tunnel där ljuset slocknar.

Jag hittar ditt ansikte med hjälp av mina händer, jag blir plötsligt modig och kysser dig på läpparna, du säger att du älskar mig och jag ger dig mitt hjärtas sista slag.