Vale, vale

Det finns tre grupper bland svenskarna som flyttar utomlands: de som åker tillbaka, de som stannar kvar och de som åker vidare. Jag har tänkt på att stanna kvar ett tag. Alltså inte här, men utanför Sverige. Någon termin sådär. Inte så att jag har tänkt att jag skulle ha råd med det, men.. det går ju att tänka. Fast jag kom på när jag snackade med mamma här om dagen att det var en aspekt jag faktiskt inte hade fått in i hjärnan än. Det där med att bli utlandssvensk. Att förlora sin identitet, att bli för rastlös. Att klara av kärleken till Sverige och att vara svensk men att vara oförmögen att bo där. Att det skulle hända för lite. Och det är klart att det ligger någonting i det. Det känns som att det kan verka som att jag gör hur mycket som helst, när jag egentligen är rastlös och fylld av energi. När jag känner att jag inte gör någonting.

Det skulle ju vara konstigt om jag var "förstörd" redan, jag som går på en svensk skola. Jag är inte ens i närheten. Men jag måste nog erkänna att jag ligger i riskgruppen. Jag tycker egentligen att det är någonting fantastiskt att kunna vara öppen för förändringar, orädd för att börja om, orädd för att vara ensam, veta att jag kan, veta att jag orkar med god marginal. Jag kanske redan är förstörd i det avseendet. Jag har ju förutsättningarna för att försvinna.

Om det är positivt eller inte kan jag aldrig veta. Vad kan man känna till i förväg? Men frågan är hur stor skillnaden är mellan de olika liven man kan leva.