Vale, vale

Hemma igen efter att ha skrubbat båtdäcket i.. ja, timmar nästan. Men ska det bli bra så får man ju lägga lite jobb på det. Det får bli ett steg i min återgång till i alla fall en smula hurtighet. Jag försöker lära mig att gå upp i tid efter att ha vilat ut i veckor, och det är inte det lättaste. Väckarklockan står på 10, men min mentala klocka väcker mig vid 12.. Inte hållbart. Hur som helst, båten var det alltså. Tog en runda till Vaxholm också med pappa och Johan. Gillar verkligen Vaxholm, varje gång jag kommer dit så tänker jag att "Om jag tar och skaffar en villa någon gång så borde det vara där". Hamnen är himla mysig, satt på ett jättegulligt café ett tag. Vi försöker fixa i ordning båten i alla fall, den ska nämligen köras iväg till Pampas marina på måndag för att säljas till någon som har större nytta av den innan säsongen tar slut. Vi har kommit fram till att en fräsch Flipper i samma stil fast mindre och bränslesnålare skulle passa våra användningsområden bättre helt enkelt. Tror det blir toppen så, även om den har varit bra, Wellcraften.

Vaknar upp i huvudhuset i Solum. Det är vackert, det stället. När man går ut på verandan och ser solen gå ner, när den friska luften sipprar in, när det börjar bli lä. Huset går inte av för hackor det heller, där har tiden stått stilla.

.

Under dagen började vi få utslag på den nästan obefintliga uppkopplingen. En bomb - i Oslo? Helgen efter jag var där för första gången bombas det. Hela Sverige är en idyll. Den enda platsen som jag kan kalla mer idyllisk är Norge. Uppdateringarna fortsätter - skottlossning. Plötsligt blir allt annat mindre viktigt. Alla är skakade. Men Norge sköter det exemplariskt, det norska rapporteringen slår den svenska med hästlängder. Det är ju hemskt att man inte på allvar förstår en katastrof om man inte är nära den, men det är så det är, det är en överlevnadsinstinkt.

Och om det finns något land som står Sverige nära så är det Norge, det syns så tydligt att vi har praktiskt taget exakt samma kultur och synsätt, och till råga på det är språken knappt mer skilda från varandra än dialekter. På något sätt är det tur att det var en norrman som gjorde det - jag vet inte vart islamofobin och högerextremismen skulle ta vägen annars. Nu kanske det kan ge motsatt effekt. Hoppas. Vi behöver öppenheten så som världen ser ut. Vem vill ha en stängd värld?

Åker in till regniga stan för att möta upp Agnes innan hon åker till Sydkorea. Lite avis på att hon lyckades få det (hur många resor lyckas tjejen få?). Hon åkte för att hämta upp en folkdräkt, själv bar jag snart av upp mot de norrländska skogarna.

Hade kanske tänkt göra något mer av dagen, men fick lite ont i huvudet.. Sommar i p1 och ett glas glass på balkongen tror jag nog löste det i alla fall. Lägger in lite bilder från Boskapsön igår. Om det finns två saker som jag förknippar med sommaren så är det att i lugn och ro stå på balkongen och kolla ut, och att vara ute i skärgården. Man behöver inte göra det hela tiden, men en gång per år är i alla fall ett måste!

Körde på en favorit i repris - kvällsfika på café 60 med Vendela och Felicia, mys mys. Nu tänkte jag dra ut med båten på en tur!

Nu var det ett tag sedan sist. Den största anledningen är nog att jag inte riktigt har vetat vad jag ska göra med den här bloggen. Men några läsare ser ut att ha hängt kvar, och bra är väl det med tanke på att jag tänkte ta och starta kategorin "Stockholm".

De senaste veckorna har jag försökt vänja mig vid att ha sommarlov. Det är inte helt lätt att varva ner från att inte ha tid att sova tid att ha all tid i världen. Efter en behandling på värmländska Selma spa från några dagar sedan tog det två dagar innan jag kände att benen bar helt och hållet; det blev all nedvarvning på samma gång. Det tog nog ett par dagar för hjärnan att förstå att jag inte var på en kort sverigesemester igen - jag kände mig redo att åka efter ett par dagar. På något sett blev jag lite provocerad av Sverige.

Dessutom är det lite frustrerande att bo hemma, innan hade jag en stor mängd dödtid men hittade på många saker och gjorde därigenom extremt mycket. Hemma är det varken eller. Jag har ingen dödtid, vilket jag tro det eller ej tyckte om att ha, det gjorde att jag kunde varva ner och göra allt möjligt praktiskt, och jag hittar inte på särskilt mycket saker att göra - jag har helt enkelt inte något behov att hitta på saker eftersom andra hittar på det åt mig. Jag hänger på det som familjen vill göra, och jag tycker ju om dem så det är inget fel med det, men kvar blir ingen tid för mig att komma på andra saker. Och i det stora blir jag då av den stora massan sedd på som en fjortonåring på nytt - Andreas och Johan är ju yngre. Ens utstrålning kryper in i ett hörn. Men jag har börjat vänja mig.

Jag antar att jag borde ta och skriva ihop en liten sammanfattning av vad jag spenderat tiden med de senaste veckorna.. Efter att ha sagt hej då till en sur sambo, gått ner för gatorna och stått på bussen och försökt hålla i tre väskor i de branta backarna med höga klackar på fötterna, blivit utvinkad ur boardingkön av en misstänksam flygplatsanställd misstänkt för att inte ha betalat mina fyra kilos övervikt (vilket jag precis hade betalat stora pengar för), och därigenom fick gå förbi hela kön och lyckats smugglat in ett 17-kilos handbagage utan att någon märkte det trots att maxvikten var 10 mötte jag upp pappa på Skavsta och åkte genom de gröna landskapen. Så nu var jag här igen.

Jag tog in Johan till stan en dag för att käka glass på kajen, kolla på sommarstockholm och köpa konfirmationspresent till Isabelle. Andreas och Isabelle konfirmerades sen, så det blev ett återseende av gamla Nacka kyrka och släktkalas och sånt. Sedan hängde jag med Hedvig i någon vecka; badade, gick på grönan (körde båt dit, första gången det här året), kollade in djuren på Skansen, tänjde på hennes gränser med lite ponnyridning och gjorde grimaser. Under samma vecka passade jag på att träffa Lydia för vår första officiella spanskspråkiga fika med en räkmacka på söder, och möta upp Agnes en kväll när hon var klar med allt i stallet. Lade ner tre dagar på att plöja igenom "Bonniers Trafikskola", och därigenom hela teorikursen för körkortet. Övningskörde ett par gånger.

Snart var jag på väg mot fantastiskt fina Selma spa i Sunne, för att sedan åka vidare över Norska gränsen till Oslo. Det finns minsann tecken på deras rikedom, norrmännen. Det är kul det där med att man i 75% av fallen inte kan prata svenska med restaurangpersonalen, inte för att norrmännen inte förstår svenska eller för att jag inte förstår norska, utan för att det bara är utlänningar, ofta ganska okvalificerade, som tar servicejobben. De 25 % som förstår svenska är helt enkelt svenskar, resten är från andra delar av världen. Norrmännen köper knark på tågstationen i stället... Det finns ett tullhus vid gränsen in mot Norge, men ingen mot Sverige. Det finns stora köpcentrum vid gränsen på Sverigesidan. Vilka kunderna är kan man nog förstå. Men kul att ha varit i Norge! Det hade en lugn stämning, fint ställe. Nästan pinsamt att man aldrig varit där. Så där är vi nu, kom precis tillbaka från Oslo. För den som orkade plöja igenom texten så tackar och bockar jag, hoppas vi ses snart igen!