Vale, vale

Hyfsat praktisk helg med simmning, omsömnad av kavaj, skrivande om svenskar på engelska (just den blir kanske inte så bra, att skriva om en grej kan vara kul, men att ge en total bild går ju inget vidare bra alls.. jag ger upp på den).. Några gula spansktalande varelser i form av "Los Simpson" och några lite vitare i "Padre de familia" och "Futurama". Städning. Sova. Lite gitarr. Tidningen. Rätt nöjd med det faktiskt.

Men jag kan erkänna att jag kom på mig själv med att drömma mig bort någon annan stans. Till viss del till Sverige, visst, men snarare mot främmande platser, så som man alltid vill se någonting nytt, någonting annorlunda, någonting.. ja ibland varmare också. Men just där känns det ganska lagom. Sedan kom jag på att jag redan var någon annanstans. Men grejen är att det brukade vara främmande. Brukade. Det ska tydligen alltid vara någonting annat som är bättre. Alltid semester. Alltid fullspäckat ska det tydligen vara.  Det som inte finns är alltid bättre, är människan programmerad så på samma sätt där som att vi har svårt att uppfatta positiv kritik jämfört med negativ? Att drömmar bara är positiva eftersom man ännu inte hunnit uppleva det negativa? Trist att det ska vara på det sättet i såfall. Aldrig nöjd. Men man behöver väl någonting att drömma om antar jag. Jag kommer nog hinna med ett antal länder till i mitt liv, frågan är bara varför.