Vale, vale

Alex Schulman glänser till ordentligt ibland. Det gör han. Nu skriver han om vemodet han känner över att sommaren är över. Hur han vill vara kvar. Och hur han själv, om man ser ett liv som fyra årstider, är inne i sensommaren. Sen kommer hösten, sen vintern och sen är det slut. Hur mycket saker det är som man tänkt göra men aldrig gör.

Och ja, det är klart. Tiden går enormt fort, och det finns så mycket som man vill hinna med. Jag borde väl befinna mig på försommaren antar jag, när det enda man kan se framför sig är sommaren och solen i en väv av drömmar om någonting som kommer bli. Sommaren brukar inte bli så.

Och ja, det börjar kanske bli höst. Den där toppen av året börjar kanske håller på att ta slut. Det verkar som om det senaste året ska framstå som en typ av topp av mitt liv. Men så kan det väl inte vara? Jag har ju bara sett det som en början. Och det tror jag att det är också.

Så det blir höst, visst. Men varför ska det bara vara sommaren som spelar roll? Varför ska den vara bättre? Jag har mina ambitioner, och jag tror att jag kommer att få ett bra liv, och jag tycker att jag har ett bra liv nu. Jag vill mycket, men om det inte går så gör faktiskt inte det någonting. Man kan hjälpa eller stjälpa. Eller vara neutral. Så om det skiter sig är väl inte det hela världen, så länge som man inte förstör för någon annan? Men jag tror att jag kommer att kunna lyckas med mycket. Och om inte det, så tror jag att jag, som nu, kommer att kunna vara nöjd med det liv jag lever uder den tid som då är nu.

Varför måste du ha en sådan dödsångest, Alex? Då är det väl tråkigare för alla de människor som aldrig hinner bli gamla? De som inte ens får chansen? Å andra sidan tror jag nog inte att en död eller döende människa sörjer det lika mycket som dennes anhöriga. Vad ska man göra? Det blir som det blir. Du vet inte hur lång tid du har på dig att ta igen all den tid du lagt ner på att vara rädd, Alex, så gör dig själv en tjänst och sluta tro att livets graf ser ut som en kulle - att den går uppåt, planar ut och går nedåt tills den tar slut, och acceptera att du inte kan göra någonting åt någonting annat än det som händer just nu, att man inte kan ha kontroll över allt.