Vale, vale

Jag satt på ett café på söder härom dagen med pappa efter att ha lämnat bort båten. Det är inte allt för ofta man får chansen att snacka med bara honom, men när det väl går är det riktigt kul. Vi är rätt lika, han och jag. Vi gör inga oneliners direkt. Vi maler på. Nyanserar. Väver vävar. Tänk er två sådana människor ensamma vid ett bort. Båda kan vara i sitt esse. Pratar på i timmar om samma sak. Ingen stoppar oss. Det är ingen som tar över, vi fyller i och lyssnar och gör utläggningar. Den som råkar sitta vid bordet bredvid måste nog tro att vi är hur torra som helst. Eller fanatiska. Eller så har vi alzheimer. Eller jag vet inte.. Om man skulle få för sig att prata så med någon annan skulle den personen hur som helst inte stå ut länge. Eller så skulle den börja skratta. Men jag tycker om det. Vi må vara lite patetiska, men det får man väl vara? Gud vad mamma kommer att tracka mig för att jag skrev det här..